Taxikiosken

En centralpunkt för tonåringar i den lilla ort där jag växte upp var Taxikiosken. Så döpt eftersom det var en kiosk som delade lokal med en taxifirma. Jag vet inte om det var det officiella namnet men det var namnet som alla kände till den under. Det var ett litet brunt, rektangulärt tegelhus. En sån där typisk skokartong som säkert byggdes i massor av norrländska samhällen på 60- och 70-talet.

I det här fallet var halva byggnaden taxifirmans, den andra innehades av ovan nämnda kiosk. Kiosken i sig var en trång liten historia, fylld med den typiska bråte som man kan förvänta sig av en svensk kiosk. Godis, cigaretter, tidningar, tidskrifter och så vidare.

Det som gjorde den här kiosken till centralpunkten för mig och mina vänner under tonåren var att den agerade hyrvideobutik också. Jag tror kiosken var resultatet av en sammanslagning mellan två tidigare separata företag, men resultatet blev en kiosk som även hyrde ut film.

Jag och mitt entourage brukade ofta om helgerna gå dit och hyra film. Pga nåt inofficiellt avtal som utarbetats innan jag blev medlem i gänget fick vi hyra en stor mängd film till ett mycket facilt pris, under förutsättning att det inte var de senaste hitsen som hyrdes. Vi brukade hyra en fem-sex filmer och sedan rusa hem till närmaste videobandspelare och plöja igenom alstrena på löpande band, alltmedans eventuellt tilltugg (lämpligt inköpt på samma kiosk) intogs i passande takt.

Ett löpande skämt som vi brukade utföra när vi rumstrerade runt i det begränsade utrymmet var att flytta upp en viss film till porrfilmshyllan. Hyllan med p-våfflor var högst upp och alla de filmerna var diskret förpackade i svarta plastfodral. Filmen vi brukade förstulet flytta upp var ”Rid i Natt!”, en svartvit svensk film från 1942, baserad på Wilhelm Mobergs roman med samma namn. Humorn låg i att filmen av nån anledning också var förpackad i en snarlik svart förpackning samt att hugade spekulanter på just den typen av film som stod på översta hyllan skulle missta namnet på filmen för nånting betydligt mer ekivokt och upptäcka sitt misstag först en bit in i nämnda verk.

Vi fick aldrig nån bekräftelse på om någon kund sugen på vuxenunderhållning råkade få med sig ”Rid i natt!” hem av misstag, men vi upphörde aldrig att fnissa åt möjligheten.

(Nästan helt orelaterat: Ett liknande skämt som till sist fick mig bannlyst från en bokaffär i USA var när jag rutinartat brukade flytta biblarna från ”historia”-avdelningen till ”skönlitteratur”-avdelningen.)

Taxikiosken upphörde att existera nån gång mellan sommaren 1998 och våren 2000. Jag bodde inte i Sverige under den tiden, men när jag kom tillbaka till gamla svedala var byggnaden jämnad med marken och istället fanns där ett område avsett för parkering av bilar. Troligtvis var det ganska svårt att få en taxifirma att gå runt i ett så litet samhälle och jag gissar att proppen började gå ur för att hyra ut slitna gamla VHS-band.

Dutten

När jag var barn hade inte mina föräldrar hinkvis med pengar. Därför var bilarna de körde något skraltiga.

En lyx om somrarna var att få åka och bada på det lokala badet. Det var inte stort, men det var gratis. Åtminstone så länge man inte ville åka vattenrutschkanan, den kostade pengar på den tiden. Numera är den också gratis, men då kostade det en slant att lösa biljett för den. Visserligen fick man åka hur mycket man ville, men det var en lyx.

Mina föräldrar körde på den tiden en Volvo Duett. Det var en av SJs gamla avlagda firmabilar, årsmodell 1968. Det var näst sista året den tillverkades och faderskapet hade stort sentimentalvärde investerat i den bilen av för mig (än idag) okänd anledning. Han pratade emellanåt om att renovera den. Den var SJ-orange och förväxlades ofta med Televerks-duetterna som visserligen också var orange men en betydligt gulare nyans av färgen. En stor skillnad mot nämnda Televerksduetter var att SJ-duetterna hade svarta framskärmar. Just vårt exempel hade dock fått sin ena framskärm utbytt och den var grå.

Ett tydligt barndomsminne är resan hem från badet. Duetterna hade galonsäten och de blev milt sagt stekheta i sommarvärmen om bilen stod i solen. Jag minns hur man satt i baksätet med dyngvåta badbyxor och kände hur rumpan kokade mot det glödheta sätet medan bilen puttrade hemåt under sommareftermiddagen.

Duetten kallades lite kärleksfullt för ”Dutten”, kanske var det nåt jag eller min bror sa fel när vi var barn, jag vet inte – men namnet fastnade. Dutten var en trogen familjemedlem som fick rycka in i ur och skur. Även när den blev ersatt av Röda Faran (namnet som den vinröda Passaten årsmodell 1986 blev döpt till retroaktivt) fick den rycka in emellanåt när den nämnda bilen vägrade att fungera. Röda Faran var bitvis rätt opålitlig medan Dutten nästan alltid var pålitlig. Med åren blev dock rollerna ombytta, Röda Farans egenheter jämnades ut och Dutten blev tyvärr i brist på underhåll och kärlek mer och mer opålitlig.

Duttens aktiva tjänst tog slut 1998 när den ställdes av permanent. Faderskapet kom sig aldrig för att renovera den och den stod på mina föräldrars gård och samlade rost och ångest i många år. Till sist skänktes den bort till en förening med intresse för bl.a. gamla SJ-prylar och Dutten fick ett nytt hem. Löftet var att den skulle renoveras.

Löftet verkar inte ha infriats än så länge. Jag slog alldeles nyss upp Duttens regnummer i fordonsregistret och bilen verkar fortfarande finnas, men den står fortfarande som avställd och har gjort det sedan 1998. Jag skulle tro att den tyvärr aldrig kommer att få den där renoveringen som utlovats av flera olika instanser.

Vila i frid, gamle vän.

Den brände inte alls

Omkring 1990 byggde mina föräldrar ut sitt hus. Detta beslut uppstod något år tidigare ur det faktum att de hade två söner varav en var strax på väg in i tonåren och den andra skulle följa efter några år senare, samt att det redan började kännas lite trångt. Det fanns andra faktorer också, som t.ex. att huset ej hade ett vettigt badrum utan allt var inklämt i en pytteliten toalett som knappt rymde nånting alls till att börja med. Ett ordentligt badrum och en ordentlig tvättstuga stod således också högt upp på prioriteringslistan när mina föräldrar började skissa på utbyggnaden.

Det jag minns tydligast från byggnadsprojektet är tvåfalt.

Den ena saken är när grunden för utbyggnaden skulle gjutas. Som jag minns det var det kritiskt att den blev rätt och därför var det en av få kostnader för lejande av personal som mina föräldrar kunde acceptera. På den tiden var pengar en verklig kostnadsfråga och budgeten för utbyggnaden var så tajt som den bara kunde bli. Gjutningen av grunden skedde under de mörka, kalla höstmånaderna, jag tror det var i Oktober-November och jag minns att jag kom hem från skolan och såg en nygjuten grund där utbyggnaden skulle ske. Jag hade hört talas om att betongen skulla bränna, att detta tog en viss tid och att man fick vänta tills betongen bränt färdigt innan byggandet kunde fortskrida. Jag tyckte det lät oerhört spännande, att betongen faktiskt skulle bränna! Varje gång jag smög förbi grunden blev jag lite besviken över att den alltid var lika kall vid beröring. Hallå, den skulle ju brännas! Blir den inte jättevarm då? På något vis hade jag fått för mig att reaktionen var starkt exotermisk.

Det andra jag minns är när faderskapet la golv efter att väggar och tak uppförts. Jag fascinerades över de nya ytorna som bredde ut sig där tidigare enbart funnits betonggrund och innan dess gräsmatta.

Korv-Inga

När jag var barn fanns det en kvinna som hette Inga. Hon var gammal, säkert en bra bit över 70 när jag var omkring 10 själv. Hon var en institution i det lilla samhälle där jag växte upp.

Den vida majoriteten människor kände henne som Korv-Inga. Namnet kom sig av att hon vid större lokala händelser exempelvis den lokala vintermarknaden gick runt och sålde varmkorv. Hon gjorde det iförd klassiska vita korvförsäljarkläder och korven kom ur en barnvagn som blivit radikalt modifierad till att istället vara en rullande korvvagn. Korven gick att få med eller utan bröd, med eller utan senap och/eller ketchup.

Mången korv avnjöts från Korv-Ingas vagn säkert årtionden innan jag ens var född. Jag minns inte exakt när hon dog eller hur gammal hon var, men hon var omkring 70 när jag var omkring tio, tror jag. Ingen ungdom direkt, men hennes ålder hindrade henne inte från att även i hårt vinterväder ge sig ut, ladda sin korvvagn med det som behövdes och sedan sälja korv till alla förbipasserande.

Alla kände till henne i det lilla samhället och när hon dog var det ett riktigt original som gick ur tiden.