Författare: petter

Min morfar hade ett stort inflytande på ganska många saker inuti mitt huvud. En av dem var att jag har en enkel förtjusning för saker som är polkagrisrandiga.

Detta kommer sig av att han ofta målade sina lösa tillhörigheter just rödvit-randiga. Han hade en rödvit-randig cykel, en rödvit-randig kvast, en rödvit-randig snöskyffel och säkert andra saker som han också målat i den förgkombinationen.

När jag en gång frågade honom varför han gjort detta svarade han att det var lätt att känna igen om en sak tillhörde honom. Vi bodde i samma by, utanför ett litet samhälle och oddsen att nån skulle stjäla t.ex. hans cykel var väldigt små, men han resonerade att om en sak kom bort – oavsett om nån snodde den eller om den bara försvann pga nån annan orsak – så skulle den vara lätt att känna igen som en av hans saker.

Det här fastnade inuti mig, och ju äldre jag blir desto mer börjar jag resonera som han gjorde. Jag är visserligen inte riktigt i fas att jag målar allting i nån märklig färgkombination, men jag gillar att märka mina saker på nåt sätt som visar att de tillhör mig. Speciellt om det är nåt som kan komma bort eller få fötter.

Tydlighet är alltid bra.

Jag köpte ett tangentbord. Tror det var omkring 2009 eller däromkring. Det var när jag investerade i en ny dator. Eller ja, mestadels ny. Tror jag behöll hårddiskarna men i övrigt var det en helt ny dator. Jag var trött på mitt dåvarande tangentbord, ett impulsköp något år tidigare som jag inte riktigt gillade och bestämde mig för att eftersom jag ändå köpte en ny dator, så kunde jag lika gärna köpa ett nytt tangentbord också.

Micke hade köpt ett visst tangentbord och jag hade testat det och gillade det, så jag köpte ett likadant. Det som jag tilltalades med var att det var väldigt tunt samt hade bakgrundsbelysta tangenter. Jag var trött på tjocka tangentbord och jag gillade idén med att kunna se tangenterna även om det var mörkt.

Det var ganska dyrt, jag tror jag betalade kanske 900 kronor för det. Det var ändå billigare än när Micke köpte det. Han hade betalat över tusenlappen vill jag minnas, och därför behandlade han det därefter. Om han flyttade det med sig så packade han ner det i originalkartongen. Jag var inte riktigt så försiktig, men å andra sidan tog det ganska många år innan det tangentbordet flyttade ut ur den lägenheten för första gången.

Tror jag använde det fram till 2017 nån gång. Då impulsköpte jag ett nytt tangentbord. Jag längtade efter mekaniska brytare och RGB-färger, men det visade sig att mitt impulsköp inte var så genomtänkt den här gången heller, och jag förpassade det en annan maskin, gjorde bättre research och köpte ett tangentbord jag fortfarande använder som huvudtangentbord.

Men vad hände med det jag köpte där, 2009 nån gång? Det fick stå lutat mot en vägg i ett år eller två, sen flyttades det ner i en förvaringslåda och jag tänkte inte så mycket mer på det förrän för några veckor sen när jag behövde ett tangentbord till nånting. Då fick det komma ut ur förvaringslådan och bli regelbundet använt igen.

Jag är dock inte speciellt försiktig med det nu, och det är ganska smutsigt och slitet, men det fungerar utmärkt och är fortfarande lika trevligt att skriva på som för mer än tio år sen. Även om min smak i tangentbord har skiftat och även om jag har förändrats och utvecklats så gillar jag kontinuiteten av att det här tangentbordet har funnit i mitt liv i nån egenskap i lite mer än tio år. Andra tangentbord från innan har försvunnit av olika orsaker, antingen har de blivit för smutsiga och krångliga att rengöra, eller så har de gått sönder.

Det är också intressant hur saker kan gå från att vara värdefulla och bli behandlade med omsorg, till att bli mer slitna och behandlas mer styvmoderligt, men ändå finns de kvar. Jag minns hur jag faktiskt var rätt noga med det här tangentbordet, rengjorde det regelbundet och blev irriterad och det var katthår eller annan smuts på det. Till skillnad från nu, det ser riktigt illa ut och jag bryr mig inte.

Men jag fick iaf skriva ett inlägg på det igen, det kändes bra. Tack för åren.

Jag har en nyckelknippa som är väldigt viktig för mig. Det är inte så svårt att förstå varför den är viktig, den har nyckeln till min bostad osv på sig. Den har även två döda nycklar.

Vad är en död nyckel? Det är en nyckel som går till nånting som inte längre existerar eller har relevans för mig. Jag har en tendens att ofta låta döda nycklar sitta kvar onödigt länge innan jag rensar bort dem, vanligtvis för att de har nåt slags affektionsvärde eller påminner mig om nånting svunnet.

Den ena av de två döda nycklarna jag har går till låset på en cykel som jag för flera år sen övergav. Det var en cykel jag köpte 2004 och som i nästan tio år transporterade mig runt Umeå. Jag tog inte speciellt väl hand om den, och efter några år var den i så dåligt skick att den helt dömdes ut. Jag tror att jag övergav den omkring 2011.

Jag skäms en smula för att jag faktiskt bokstavligen övergav den. Sista gången jag såg den stod den precis där jag lämnat den flera år tidigare, och om ingen har insett att den är fullständigt värdelös och forslat bort den skulle jag tro att den fortfarande står kvar där.

Den andra nyckeln går till ett hänglås som fungerade som lås till ett förråd jag inte längre har tillgång till. Jag vet på ett ungefär var låset är men jag är inte säker på att det finns där och oavsett vilket vet jag inte om jag nånsin igen kommer att använda det.

Döda nycklar är för mig en påminnelse om att saker ändras, både till det bättre och det sämre. En död nyckel är också en källa till både positiv och negativ nostalgi.

Jag ser mig själv som en klassisk datornörd av den sorten som inte riktigt finns längre. Emellanåt brukar jag skämtsamt kalla mig för den sista sanna datornörden. Idag finns inte min sort längre, utan det är bara vi andra stofiler som nu börjar närma sig 40-strecket eller äldre som finns kvar. Dagens datormänniskor existerar under andra etiketter och utan samma sociala pariah-status som jag växte upp med.

Det är intressant att se hur tekniken har skiftat under årens lopp. Tydligast är detta med storleken på saker. Att teknik blivit mer kraftfull är det ingen som tvivlar, men om man tittar på storleken blir det mer tydligt.

När jag var tonåring och som mest nördig var det små tjockskärmar och gigantiska datorer som gällde. Inte ”gigantiska” på det där fylla-ett-rum-vis som man fick läsa om i skolan, men en sexton kilos Big Tower var icke desto mindre en respektabel pjäs. Till denna hade man en liten 14- eller 15-tums monitor av den icke-tunna sorten.

Jag såg bilder från ett evenemang i Holland 1997 och en bild fastnade i mitt minne. Jag kan inte hitta den nu, men det var någon som hade en enorm skärm ställd ovanpå en arbetsstation av den sort som generellt kallas för pizza-kartong, detta eftersom såna arbetsstationer i format påminde om just en pizza-kartong. Jag kände direkt en känsla av respekt, att om man hade en svinstor tjockskärm (typ en 21-tummare) och en liten maskin, så var det coolt på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle kunna uppnå.

Idag har jag gjort det, men inte på det sätt som jag trodde då. Jag har flera stora skärmar – även den minsta av de tre skärmarna jag använder till mina olika maskiner är rejält mycket större i skärmyta än de där gamla Sony Trinitron 21-tummarna, och är dessutom en LCD-panel som inte ätet upp hela skrivbordet bakom sig.

Men nej, jag tänker på min dator jag använder för foto-redigering. Den är pytteliten, så liten att den skulle rymmas i min hand och just nu utan problem står stadigt ovanpå min ena högtalare. Den är ungefär en kv-dm i storlek och är dessutom massivt mycket mer kraftfull än de gamla pizzakartongerna som regerade enväldigt i mitten av 1990-talet. Till detta lilla kraftpaket har jag en enorm 27-tumsmonitor, som har en upplösning man inte ens kunde drömma om i mitten av 1990-talet.

Det är verkligen fascinerande hur saker har svängt.

Som nämnts i föregående inlägg började jag sjuan 1991. Under hösten gjorde jag PRAO på det lokala hotellet. Jag skulle vara där två veckor, tror jag. Eller kanske en. Jag minns inte riktigt vad som var policy för sjundeklassare i början på 1990-talet.

Pga en serie missförstånd hamnade jag första dagen i köket. Det var ett ganska lätt ställe att vara på eftersom jag inte förväntades kunna göra speciellt mycket i ett hotellkök. Det första jag fick göra var att skala potatis. Mitt inre fylldes med ångest, ända tills jag fick lära mig att på ett hotell handskalar man inte potatis – man dumpar dem i en stor maskin som såg ut som en blandning mellan en cementblandare och ett rivjärn. Sedan snurrar de runt därinne tills maskinen nött av skalet. Skitlätt, alltså.

Förutom detta minns jag absolut ingenting av kökstjänsten. Dagen efter hamnade jag hos städet och pga ovan nämnda serie med missförstånd blev jag kvar där resten av min PRAO-tid. Som jag minns det hade man helt enkelt glömt bort att jag fortfarande existerade och förväntades rotera runt bland hotellets sysselsättningar. Inte direkt kul att få veta att man spenderade hela sin PRAO på ett av de tråkigaste yrkena som finns bara för att nån ansvarig inte kom ihåg att man var där.

Nåväl, jag glider från ämnet.

De pauser och raster som fanns på detta hotell spenderades i personalens fikarum. Jag hade hört en låt på radion några dagar innan, och den hade satt klorna i mig på ett sätt som jag inte känt förut.

Eftersom jag var tonåring och det här trots allt var tidigt 1990-tal så hade jag upptäckt hårdrock några år tidigare. Mellanstadiet var fyllt med diverse mer eller mindre tam hårdrock av sort 80-tal, men under 90-talet började mitt musiksinne sukta efter nya saker. Grunge hade ännu inte gjort sitt intåg i det lilla norrländska samhälle som jag bodde i, men radion fanns och man hade spelat en låt på detta massmedia som fick mig att längta efter mer.

Det var en låt från det svenska dödsmetall-bandet Entombed’s andra album. Ett album som bara hette ett ord. Clandestine. Jag visste inte vad det ordet betydde då men det lät spännande, exotiskt och agressivt. Jag minns inte vilken låt det var jag hörde på radion, men jag tror det var första spåret, stämningsfullt döpt till ”Living Dead”.

Jag visste inte vad bandet eller skivan hette förrän jag satt och ögnade i nån av de svenska dagstidningarna som låg och skräpade i personalens fikarum och av en händelse snavade över en recension av albumet, en recension som jag noga läste mer än en gång och sedan la på minnet att utforska det här nya, intressanta, spännande.

Det här var min introduktion till dödsmetall, specifikt den svenska tidigt 90-tals-inkarnationen av genren. Death Metal är en relativt extrem subpgenre som uppstod ur mer dystra, aggressiva varianter av 80-talets stolthet Thrash Metal.

Jag satt fast, som en mask på en krok. Growlad demonisk sång, hysteriska tempoväxlingar och elgitarrer som lät som en blandning mellan en motorsåg och en dammsugare. Entombed var inkörsporten och under högstadiet sög jag i mig all dödsmetall jag kunde hitta. Jag köpte Clandestine på CD under följande vår, och jag äger fortfarande samma skiva. Faktum är att under skrivandet av det här inlägget har jag lyssnat på digitala kopior av spåren från den skivan.

Än idag tycker jag väldigt bra om Clandestine även om Entombed och deras senare produktioner inte tilltalade mig.

Jag började sjunde klass 1991. Det var ett speciellt år, mestadels för att jag gillade att skriva det på tangentbord. Det gick så fort och lätt att skriva samt fanns en skön symmetri i det.

Men, jag började sjunde klass och det var läskigt. Det blev lite extra ovant eftersom jag missade skolstarten pga [orsaker] vilket också gjorde att jag missade introduktionen till hur högstadiet funkade. Det var ju en helt annan skola, helt andra regler och istället för egna skolbänkar hade man ett skåp och skulle springa fram och tillbaka mellan olika lektionssalar.

En av de nya sakerna var en sak som skolan kallade för ”när-prao”. Det var ett kommenderingssystem som i princip nyttjade eleverna att enligt ett schema utföra diverse repetitiva och tråkiga sysslor under en tunn motivation att det var utbildning i ansvar. Jag tror personligen att det var ett sätt för skolan att lösa problemet med att bitar av personalen var lite underbemannade och därför behövdes vissa tråkiga sysslor lämpas över på nån annan.

Schemat med när-prao publicerades varje månad och sjuorna var utkommenderade att utföra diverse saker. Det kunde vara kökstjänst en timme, eller hänga med vaktmästaren. Det fanns andra saker också men jag minns ingen av dem.

Själv ignorerade jag det hela in i det längsta. Ingen hade förklarat för mig vad det var, varför jag skulle göra det och inte heller var systemet självförklarande. Ergo, jag struntade i det. När jag till sist började få vissa varningar var det dags att krypa till korset och delta i karusellen.

Som jag minns det var min första utkommendering en timmes (läs: en lektionstimme, vilket var betydligt kortare än en faktisk timme) kökstjänst. Just den här gången blev det tillsammans med en klasskamrat. Vi fick i uppdrag att bre smörgåsar.

Vilket i sin tur gav mig förklaringen till varför det alltid fanns färdigbredda mackor till friluftsdagarna.

En gång när jag gick i lågstadiet missade jag bussen hem, så jag promenerade hem istället.

Det här kanske låter harmlöst, men då man har i åtanke att mina föräldrars hus låg i en liten by ca 10 km utanför det huvudsakliga samhället så kanske man förstår skalan över det hela. Lägg sedan till att vägen övervägande gick genom relativt obebyggd norrländsk skog ökade dramatiken.

Jag hade precis börjat åka skolskjuts med bussen, men pga mitt spralliga sinne och ovana vid att passa tider med bussen missade jag den. Eftersom jag behövde komma hem oavsett hade jag inte mycket val – det var apostlahästarna som gällde. Alternativet var att på nåt sätt försöka få tag i endera av mina föräldrar samt acceptera skammen att jag missade bussen.

Killar i lågstadie-åldern har inte speciellt utvecklat logiskt tänkande och jag var ett praktexempel på detta. I mitt huvud var det mer resonligt att gå dryga milen hem hellre än att t.ex. försöka promenera bort till min mammas arbetsplats som låg kanske några hundra meter bort.

Så, jag tog min Kånken-ryggsäck och promenerade hem. Eftersom jag trots mitt bristande logiska tänkande ändå inte var ett totalt dumhuvud gick jag mestadels i diket eller på gamla skogsvägar som löpte parallellt med den ”stora” vägen. Det tog en bra stund att komma hem, men eftersom jag visste att mina föräldrar jobbade sent (eller nåt liknande, jag minns inte) så gjorde det inte så mycket. Sent omsider kom jag hem, drack saft och vilade mina trötta fötter.

När mina föräldrar kom hem och undrade över hur jag tagit mig hem trots missad buss blev det nåt slags kortslutning och jag sa att jag liftade. Återigen, logiskt tänkande var inte min starka sida för på nåt vis blev det en smartare sak att jag åkt bil med nån random, vilt främmande människa än att jag gick hem.

Jag minns inte hur många år min familj levde i den illusionen, men nånstans i de senare tonåren kom sanningen fram.

Alltså, det är ganska fascinerande att fundera över bensinmackens utveckling de senaste 20-25 åren. Ett tidigare minne handlade om Taxikiosken. En annan lokal konkurrent om ungdomars uppmärksamhet var Statoil-macken.

Det är fascinerande hur mycket bensinmackarna har utvecklats. Jag minns inte mycket av den lokala Statoil (dåvarande BP) innan omkring 1997 nån gång, på ett ungefär. Allting innan dess är nåt slags brun sammanfattning av en typisk svensk mack där halva var en typisk liten butik som sålde motorolja och vindrutetorkare, och den andra halvan var en bilverkstad.

Omkring 1996-1997 inleddes den stora omvandlingen. Första steget var att macken började sälja det som idag anses som hundra procent standard på vilken mack som helst: Korvar.

Som allmänt datornördande tonåring spenderade jag många timmar i en lokal inte långt från macken. Åtskilliga mängder med sötad läskedryck och saltade tilltugg inhandlades där och när korvarna gjorde sitt intåg började även dessa konsumeras. Det var nytt, det var spännande.

Det fanns en hel del grumsande dock om korvarna. Processen med att göra en korv åt varje kund hade ansenligt saktat ned processen med att köpa de klassiska tilltuggen, ansåg några bekanta.

När jag nu tittar i backspegeln är det en fascinerande metamorfos som bensinmacken har genomgått de senaste 20 åren. Från att vara oljiga små hak som sålde biltillbehör och blygsamma mängder godis, oftast kombinerat med en bilverkstad – till att vara koncentrerade shoppingcenter som huvudsakligen säljer mat, kaffe och olika tillbehör till föraren snarare än bilen.

I praktiken är det enda som är kvar av macken för 20 år sen det faktum att den säljer flytande drivmedel till fordonen också. På de flesta andra fronter är den helt förändrad även om den i grunden kvarstår.

Häromveckan var jag in på en mack som satte tankarna kring det här inlägget i rullning. Det var den renaste, mest designade mack jag hittills sett. Svart kakelgolv, minimalistisk inredning. En kaffebar med fem sorters kaffe. Varma såväl som kalla tilltugg, från olika delikatesskorvar till glassar, godis och annat. Det var en mack som helt skilde sig från de oljiga skjul som fanns för 20-25 år sen.

Det kändes som en mack från framtiden.

Jag äger tre fällknivar. Alla har på nåt sätt varit mer eller mindre viktiga i mitt liv hittills. Alla tre är av sorten ”schwezisk arméfällkniv” och alla tre är tillverkade av Victorinox.

Den första är både den äldsta och den minsta. Det är en svart fällkniv av storleken att den är tänkt att sitta på en nyckelring. Jag fick den i present när jag var 10 år gammal. Jag minns inte om det var en julklapp, födelsedagspresent eller bara en generell gåva, men jag har haft den i mitt liv sedan dess. Den är ganska oanvändbar till de flesta saker iom att den är så liten, men den har varit en fantastisk nagelsax än så länge. Förutom det har den ett gigantiskt affektionsvärde då jag ägt den i nästan 28 år. Tandpetaren har försvunnit för många år sen, men den är i övrigt komplett.

Den andra fällkniven är en normalstor Victorinox-modell. Deras modell-utbud är ju en djungel, men det här är sorten som har två knivblad (ett stort och ett mindre) samt den vanliga uppsättningen av sax, korkskruv, skruvmejsel och alla andra praktiska, användbara funktioner som man kan förvänta sig av den här typen av fällkniv. Även på den här har tandpetaren kommit bort för länge sen. Just den här fällkniven var en present till mig från min far, som jag minns det var det 1998 och inför stundande USA-resa. Jag tror det var en s.k. re-gift, dvs han gav mig nåt som han fått av nån annan. Icke desto mindre blev det en av mina absoluta favoriter och i mer än två år hade jag den konstant i min ficka. De senaste femton åren har den dock inte fått följa med speciellt mycket men den är alltid lika användbar och används till allt möjligt, från att skruva ihop stativ, sprätta upp paket, nypa åt saker med tången.

Tredje fällkniven är det nyaste tillskottet såtillvida även det fysiskt största. Även detta var en present från far och den här gången vet jag att det var en återgåva som han i sin tur fått i present. Det är en ganska komisk sak egentligen. Det är en av de där riktigt groteskt stora Victorinox-knivarna som har ungefär femtiotusen olika blad och saker. Det som gör den speciell är att den är inhyst i ett läderfodral som i sin tur innehåller olika bra-att-ha-saker om man går vilse i ödemarken. Det finns t.ex. en kompass, tändstickor, nålar, knivbryne, en pytteliten Mag-Lite ficklampa, plåster osv osv. Vad jag vet var det här en ganska dyr present-grej som Victorinox hade i mitten av 90-talet. Den spenderade många år i faderskapets skrivbordslåda innan han till sist tröttnade på den och gav den till mig. Jag har i sin tur lagt den i min skrivbordslåda men fortsätter med att fascinerat plocka fram den och leka med fällkniven samt pilla på tillbehören.

Den första och tredje kniven är båda totalt oanvändbara i någon praktisk bemärkelse. Skulle jag faktiskt spendera tid i skogen skulle kniv nummer två vara den överlägset mest användbara då den är lagom i storlek och har alla verktyg man kan behöva.

Alla tre knivarna har enormt affektionsvärde för mig och varje kniv har en berättelse bakom sig.

I början av 90-talet köpte jag min egen första, riktiga stereo. Den hade en CD-spelare. Jag tror det här var omkring 1990-1991 nån gång, när jag började sjunde klass. Sommarpengarna gick till en ”riktig” stereo för det var nåt som man skulle ha som begynnande tonåring.

CD-spelaren fascinerade mig. Innan dess hade jag primärt lyssnat på LP-skivor och i undantagsfall kassettband. Jag gillade inte kassetter då och jag gör det inte idag heller. Idag förstår jag dock varför jag inte gillar dem och det är pga det platta och begränsade ljudet, samt att det är så svårt att hoppa mellan låtarna. Med en LP-skiva är det lättare, jag blev hyfsat duktig på att lyfta nålen och pricka in rätt låt.

CD-skivan var för mig ny och exotisk. Jag köpte stereon men det dröjde innan jag köpte min första CD-skiva. Dels var det dyrt med skivor och precis som med LP-skivorna krävdes en del sparande samt en del taktik för vad man skulle investera pengarna i.

Men som sagt, CD-spelaren fascinerade mig. Dess möjligheter fascinerade mig. Att byta låt med bara en knapptryckning. Perfekt digitalt ljud. En laser som läste mikroskopiskt små hål och gjorde om detta till musik. Att trycka på eject-knappen och se släden glida ut ur CD-spelaren ökade lockelsen med att börja spela CD-skivor, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Det var nånting väldigt futuristiskt med CD-skivor. Det var visserligen en teknik som funnits i kanske tio år redan, men för mig var den helt ny.

Den första skivan jag köpte på CD blev av olika orsaker Def Leppards ”Hysteria”. Mestadels tror jag att det var den skivan jag hade råd med, kombinerat med att mitt CD-sug blev för stort, samt att jag visste sedan innan att det var en skiva jag gillade.

Skivan har jag fortfarande kvar även om det är många år sen nu jag senast spelade den fysiskt. Lyssnat på den gör jag emellanåt, jag lyssnar t.ex. på den just nu när jag skriver det här, men den fysiska skivan som jag köpte för snart 25 år sen har inte blivit spelad på åtminstone ett decennium. Jag har gjort en digital kopia till MP3-filer och den tenderar att bli lyssnad på.

Än idag tycker jag det är en jävligt bra skiva. Den osar 80-tal något rejält men den har åldrats med värdighet. Det finns inte en dålig låt på den, det tycker jag fortfarande.

(Stereon som jag köpte har för länge sen försvunnit ur mitt liv. Faktiskt så minns jag inte riktigt vad som hände med den stereon, om den gick sönder eller om jag sålde den. Minns inte!)